Idag hade vi föreläsning igen. Vi har börjat en ny kurs, Etik, Världsbild och Livshållning.
.
Vi har föreläsningar tillsammans med Lärarkandidater som skall bli framtidens Religionslärare och jag tyckte inte alls om dem förut men min åsikt har ändrats. Jag tycker att många av dem är väldigt fina människor och jag tycker mycket om dem.
.
Det finns dock några, ni vet typen, som ställer kluriga frågor bara för att sätta dit läraren och som är kritiska till allt som de själva inte har hittat på för att det finns ju en avigsida på allt (förutom på sig själv, för den kan man inte se)…
.
I alla fall så var det många frågor idag om den kristna etiken. Vi föll in att diskutera ”nästan” och att kristendomen säger att man ska älska alla enligt kristen etik och att det ju absolut inte var sant eftersom de kristna startade ju korstågen.
.
När föreläsningen var slut så går killen framför mig i alla fall på väg ut förbi mig och säger att ”ja, det kan ju inte ha funnits några goda människor innan Kristendomen, eller hur” Och jag säger ”Nej, absolut inte” och skrattar lite och han säger bara ”nej just det” som att jag har fel, och han har rätt. Jag bar plötsligt alla andra kristnas misstag på mina axlar och allt som kristendomen har gjort eller rättare sagt, allt som har gjorts i Kristendomens namn genom alla tider, det måste jag, ElinPelin, stå för eftersom jag ju tror på Gud.
.
Det värsta var att han klandrade mig, och sedan gick han bara, jag fick inte ens försvara mig.
.
Som en liten myra tänkte jag för mig själv ”Men, jag var inte med i Korståget, jag går inget korståg.”
.
Jag klandrar ingen för att de inte tror. Jag accepterar att man inte gör det men i min värld kan jag inte riktigt förstå det. Jag accepterar det men jag förstår inte fullt ut. Jag skulle vilja förstå men det går inte, jag kan inte tänka mig ett liv utan Gud. Jag ser på inget sätt att denne människa skulle på något sätt vara mindre värd eller så. Jag hyser ingen agg mot någon bara för att den inte delar min Gud.
.
Jag upplever dock att många känner sig hotade av Kristna. Det finns ett allmänt förakt mot religion och man är ju faktiskt dum i huvet som tror på saker som inte finns. Att man tror att vi är skapade av en Gud vars son heter Jesus är lite som att säga att man tror på tomtar och vittror. Varför är det så? Varför kan inte jag få tro i min ensamhet medans de inte alls behöver känna sig tvingade till det.
.
Varför måste jag bära korståget på mina axlar?
Är det mitt fel?
